Mitt hjärta känns tungt och infekterat. Det stramar från magen ut i både armar och ben. Jag känner igen den här smärtan mer än jag vill. Endometrios kallas den och den har tagit alldeles för stor plats i mitt liv. Om en liten stund kommer jag ev. gråta – och jag kommer inte ha någon anledning, det bara blir så. Sexigt! Jag kommer ha svårt att andas normalt och har jag otur så är jag på stående fot då yrsel tränger sig på.

Thomas är inte hemma. Han är i Barcelona och gör någon ”grej” till Ladys Night”. Men jag har vanan inne nu – det är okej. Jag skriver här i stället… fokuserar bort min rädsla för ett akut ambulansbesök.  (Önskar att det vore så enkelt som ett ”toalettbesök” men nej.)
Om Thomas hade varit hemma så hade han klappat på mig och frågat om jag tagit min medicin. Jag hatar min medicin! Den är så stark att jag får magkatarr. Men det är lugnt, jag har ju tabletter för det också.
Thomas, om du läser detta så behöver du inte vara orolig – jag har tagit min medicin. Det blir inte värre tror jag. Jag bara känner för att ventilera - jag är så trött..

Klockan är exakt 00:00 nu när jag kollade på datorn. Varför känns det speciellt? Det är inte speciellt alls. Bara om det skulle finnas spöken här – men det tror jag inte… (!)

Bortsett från magen så är jag hur lycklig som helst. Jag har en underbar familj, ett underbart skådespelarjobb och jag är i den mest blommande tiden i mitt liv tror jag. Nu är jag i alla fall medveten om hur bra jag har det och vad lycka egentligen är, för mig. Det är inte en tillfällig kick, sådana kallar jag glädjerus – det är ett välbefinnande och den medvetna känslan av tacksamhet.

Så tack för att magen inte är värre än den är. Tack för allt fint jag har och får uppleva... och för gåvan att kunna uppskatta det!!